heidis

Jag önskar att Ipaden sammarbetade så jag kunde ge ett bildexemplar på hur jag känner mig idag. Men varför skulle den sammarbeta och göra vardagen lite enklare. Kaotiskt är det som beskriver min dag bäst och då omfattar den i stort min arbetsdag. Jag bokstavligen jonglerar hundrafemtielva bollar, omöjligt men sant och då kan jag inte ens jonglera!

Men urladdningen kom på spinnpump passet och inte mot någon enskild riktad, främst mig själv iom att jag experimenterade med vikterna och med facit i handen kan jag redan nu känna att det var att ta i lite väl…

Men med Lusens ord som mantra, MIN MAMMA ÄR IHANA,skall jag nu ta en lååååååååång dusch (ja T, en lååååååång, jag vet vattenräkningen, spara etc), lägga mig på spikmattan, masa mig i säng och läsa mig till sömns. Allt inom den närmaste timmen!

Vadå disciplin…Jo, jag var på mötet och en vända via makuuni efter den störrsta söndagsgodispåsen i mannaminne. Krattat gården har Lusen och T gjort idag och inget pump pass fick jag till. Men rena kläder har vi alla till imorgon och efter många mamma älska minä har nu även damen på två år bestämt sig för att somna.

Jag borde även sluta slötitta på Transformers, ja ni läste rätt, fråga mig inte varför jag ens tittar på det. Nästa vecka drar en ny och intensiv vecka igång på jobbet. Men som tur har jag världens bästa arbete och kollegor som jag stortrivs med!

Om ni inte hör av mig har jag gått under i arbetsträsket!

Fick en skön sovmorgon imorse men resultatet är en dundrande huvudvärk som inte ger med sig. Tydligen reagerar min kropp på för mycket vila, efter år av tidiga väckningar och för korta nätter.

Men ett pump pass skall jag klara av ännu ikväll, före det borde gården krattas, middagen tillredas, ett litet möte avklaras och få Lusen att somna på päikkärit. Lusen som för tillfället varit i säng i en timme men går igenom alla hon älskar och alla som älskar henne. Minä älska mamma, minä älska pappa, Lenni, fammo, faffa, faster, moffa mm. En stunds tystnad och hon svara, och ALLA älska minä!

Jag ler, ett barns visdom!

Lusen myser i soffan, under täcket med sin pappa, hon tittar på alla föräldrars räddning Buu-klubben, han på fotboll. Ingendera lockar mitt intresse. Jag sitter och drömmer om hus, söker alla tänkbara visningar att gå på, tomter, inredning, ja hela köret.Men jag är den enda ännu som brinner för detta. Men allt kan ändras ännu och inget alternativ på marknaden är för oss ännu det rätta.

Idag har vi även tagit en långpromenad till begravningsplanen. Hedrat en tanke åt alla som lämnat oss, men framför allt har mommo varit den som vi idag pratat om med Lusen.Ett leende, den viktigaste för mig men för Lusen en illusion som hon vinkar till i himlen.

Mammaaaa, mammaaaa ekar hemma. Buu-klubben slut och damen vill ha en kompis.

Ipaden håller jag i handen varje dag, bloggar läser jag på löpande band men att logga in på min egen blogg verkar vara oöverkommligt…Men kanske jag ibland, som ikväll tar mig över.

Oktober kom och gick, som den längsta månaden i år. Första oktober hämtade taxin T som for på en månads arbetresa till andra sidan vår runda jord. Lusen tolkade detta på sitt egna sätt, så bra som en tvååring kan och kommenterade ofta och till alla tänkbara lyssnare att, min pappa ei asu täällä enää! Som tur steg farmor och farfar fram och tog på sig en ny och intensivare roll och för mig var detta räddning på en någorlunda fungerande vardag.

Men hem kom han och vardagen har återfått balans. Träningen blev lite lidande och nu hoppas jag på under till nästa helg när jag skall klämma in mig i en festblåsa och fira en av Lusens stora favoriter. Visst kan vi alla hoppas på ett litet under ( läs kilon).

Nu har jag en liten dam som från sovrummet ropar, pissahätä. Min kväll att agera betjänt, för damen är väsyny och stiger inte upp själv från sängen, nosta mamma säger hon och stunder som dessa funderar man vem som bestämmer över vem.

Oktober och jag njuter av hösten med den trotsigaste av tvååringar som finns. Jag tänker inte lova er att jag är tillbaka på bloggen än, men den har funnits i mina tankar medan jag surffar på alla andras bloggar. Lite intresserad av att byta tema på bloggen, innehåll men inte vardagen.

Otroligt hur snabbt tiden går med Lusen, igår träffade jag henne för första gången och idag känns hon som liten tonåring, en som alltid varit min, alltid varit med mig! Vi utövar jäähy regelbundet medan Lusen ropar föåt mamma, plata me miiiiiiig.Men i andra stund ropa dumma mamma! Vi går från 100 till 0 och tillbsks igen på några minuter. Även fast det finns stunder när jag tror jag skall tappa befattningen, älskar jag varje sekund! Även denna när damen tydligt och klart leker i sitt sovrum, i smyg som hon verkar tro, långt efter sin sov tid. som hon just deklareda med ficklampan i sängen, jag måste läsa mamma! Så många måsten även för mig.

medan jag arbetade. Nu har jag smemster och det kliar lite i mina fingrar att dela med mig igen.

Som arbetande och tränande kvinna är vardagen få timmar alldeles för dyrbara. Men nu njuter jag i fulla av Lusen, sommaren, värmen och alla människor runt mig. Alla vänner som kommer hem, alla släktingar man får på besök eller kommar att besöka, alla villor vi är bjudna till och sommarbröllop som man minns för livet (inte mitt, jag vill gifta mig en höst, en vacker höst…).

Dålig timing att nu uppdatera eftersom vi snart beger oss på en liten tripp inom Finland, på agendan står Kasnäs, Dalsbruk, Ekenäs och Nådendal. Så efterlängatande återseende och en tur med nära vänner och barn till  Muminvärlden skall vi roa oss med.

Lusen har blivit stora flickan, fyllt 2 år, kastat bort tutten och uträttar sina behov på pottan. Talar som aldrig förr, från morgon till kväll, finska som svenska och jag kan inte annat än ÄLSKA dessa stunder. För två veckor sen under kvällsbestyren omfamnar hon mig hårt och säger för första gången, Mamma jaaaaa älkar deeeeej! Kan man väkna mer än när ens barn för första gången och alla andra gånger efter det uttalar dessa ord. Komiska inslaget i vardagen var en dag när vi lekte på golvet, byggde med lego och jag råkade ha sönder något. Lusen kommer fram till mig, klappar mig på axeln och säger, Ei mitään hätää mamma.

Vi har det verkligen bra just nu. Hoppas ni njuter lika mycket av denna sommar!

Såklart jag vill ha denna giraff, tävla ni med som är intresserade!

Jag tävlar hos tiobarnsmamman om en Sophie the giraffe!

Det smäller i mitt samvete varje gång Lusen säger socka…

Jag har fortfarande kvar den skrivmaskins skrivna lappen som  jag fick hem i mitt kontakthäfte på årskurs 1, året var 1988, som min mor sparat som en prisvärd liten lapp. En av två lappar.

På den första står det vackert skrivet, Heidi är en väldigt duktig elev, sitter snällt och lyssnar intresserat. Hon pratar mycket och väl men hon säger socka när hon menar strumpa.

Nu försöker jag med all min makt rätta mitt misstag, men fröken går omkring med Ts strumpa på och säger, titta mamma socka, titta pappa socka, titta socka!

Hjälps inte fast jag nu en längre tid försökt kontra med strumpa, hon ropar socka!

Vem vet, kanske vi får ett mail om 5 år där det står, er dotter är en väldigt duktig elev men hon pratar om socka när hon menar strumpa.

Jag har all förståelse för alla som klagar på den alltför ofta bristande förståelsen på HVCn. Samtidigt skall vi inte klaga när vi i Finland har det så bra med vårt sjukvårds system, men bra kan bli bättre.

Under en veckas tid har jag nu besökt hvc 3 ggr, jag upprepar 3 ggr!!! Förra onsdagen efter att ha väntat en 1/2 timme i telefon för en läkartid till egen HVC utan resultat for jag och Lyusen till HuvudHVC. Det första de frågar mig vid diskan kl.8.30 denna morgon är, varför for ni inte till er egen HVC? För jag tyckte det skulle vara mer spännande att köra de extra kilometrarna med mitt sjuka barn! Nä, för vi fick ingen tid och de uppmanade oss att komma hit.

Bara 2 före er, vilken tur tänkte jag för jag kände redan på mig den gamla bittra känslan. Bara 2 före och 1 1/2 time senare blir vi inkallade. Lusen konstaterades meddetsamma kraftig ögoninfektion. Uräktande frågade jag om jag kunde få ett sjukintyg åt mig eftersom min arbetsgivare kräver det från första dagen hemma med sjukt barn. Läkaren svar var, vi rekomenderar inte att barn med ögoninfektion far till dagvård men det räcker nog med att du är hemma bara idag. Inget intyg alltså och jag var bara stum. Mannen på arbetsresa, Lusen medtagen, vilken tur att vi har fammo och faffa.

På måndag kväll när vi bytte om till pyjams på fröken märker jag fullt med röda utslag på damen. Ringer ett samtal om vilken salva jag kunde smörja påmen svaret är HVC, igen. Än en gång marcherar vi in på HVC till ett tomt väntrum kl.20 på måndag kväll. Ingen före oss, 3 läkare i skift och en timme senare ropas Lusen in! Nu konstateras allergisk reaktion mot något, knappast ögonsalvan som jag föreslår. Öroninfektion och svällda tonciller,pencillin och zyrtec, men sjukintyg åt mamma, NEJ! T var hemma igår men idag, imorse klädde jag på mig och damen och for utan samtal direkt till vår egen HVC, bitter och arg. Tydligen rätt inställning, inom loppet av 5 minuter var vi hos sköterskan som snabbt konstaterade att en läkare borde ta en titt på damen. I samma rum fick vi vänta några andetag innan en läkare var på plats. Utslagen högst troligt en reaktion på ögonsalvan eller en symtom på den virus som Lusen har, fortsatt medicinerin och under inga vilkor till dagvård. Såklart mamman har rätt till sjukintyg. Vilken underbar läkare, men en vecka försent och många kliometrar senare!

Nu drar jag en suck av lättnad, väntar på nästa rond med denna samhälleliga instans. Men än en gång med betydligt mera skinn på näsan!